Var längesen jag skrev som vanligt när de är skola.

Har mest varit stress och press dom senaste veckorna och ändå har jag inte fått nått gjort. Har hur mkt engelska läxor som helst som jag verkligen inte har ork att göra, engelska c är inte så kul som jag hade föreställt mig, dels för att dom har slagit ihop den med cambridge. Jag har börjat skriva på boken lite smått i alla fall, that's a good thing. Idag var de en jazz trio på skolan som hade workshop med oss, skitkul men jätte intensivt och uttröttande, 3 timmar, så nu är jag jättetrött. Hade egentligen tänkt att gå på deras konsert nu på kvällen men jag kände verkligen att jag inte orkade, är helt slut i hela kroppen och knoppen.

De känns som att någon försöker krama sönder mitt hjärta. Fatta vad praktiskt de skulle vara om man kunde gör något åt de utan att skada sig själv. Ah, just de, de kallas psykolog, psykologi, mediciner, kognitivterapi, nåntingnåntingterapi, diagnoser. Allt de där jag aldrig fick när jag kunde ha fått de och nu är jag för feg för att ringa eller gå dit. Och även om jag skulle ta mod till mig så skulle jag ändå glömma bort att gå dit eller glömma bort o ringa. Ja, de är här ett självömkande inlägg men jag måste försöka skriva ner det för att analysera de när jag är mer klar i huvudet. Paranoia, paranoia, ångest, ångest. Försvinn försvinn. Åhhh, jävla emo. Buhu. Vad gör man när man inte har någon att prata med eller något att ventilera med och hur fan ska man kunna hitta nån att lita på när hälften av männskligheten är falska skitsnackande idioter som tänker på att skvallra eller säga vad som passar just för tillfället. Hur ska man kunna lita på någon som inte ens vet vad ordet betyder. När blev jag så socialt handikappad? Jomen, de vet jag ju. Varför har jag en förmåga att alltid förstöra allting? Alla känslor alla förhållanden allt. Varför vet jag aldrig vad som krävs? Varför blir jag alltid samma själviska, spontana, idiotiska, otänkande. Jag förstör  bara människor. Men nu är de ju såhär att man inte ska vara negativ, jag vet ju att jag bara mår sämre av de. Enda gången jag mår bra är när jag är med någon jag älskar och de är andreas. Det finns ingen annan som kan få mig att må så bra, jag har nog aldrig älskat någon så, inte ens mina föräldrar. Jag har aldrig riktigt känns någonting sånt för någon av mina föräldrar. Antagligen är jag sjuk i huvet som sitter o skriver såna här saker och känner såna här saker för de är sånt som driver bort folk och de är de jag egentligen måste ändra på.. men de blir ju alltid såhär så hur fan ska jag kunna ändra på de när de händer omedvetet.

Jag vill inte ens tänka jag vill ha nånting som får mig att inte tänka, i alla fall inte på allt som gör att de känns som att någon försöker klämma sönder hjärtat. Någonting som ger den raka motsatsen av känsla.

ohgoddammitimmessedup.

Jag vill inte att de ska ta slut. FAN FAN FAN FAN. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har såna onda aningar. HELVETE!

overandout.

Jag förstår inte vad som händer de enda jag förstår är att jag har en känsla av att han snart kommer göra slut. Jag hoppas verkligen att de inte är så men de är så de känns och jag vet inte vad jag ska göra av den känslan för jag vågar inte tjata mer, jag märker ju att det är nånting och ändå så säger han inte vad de är. De här blandat med att jag inte mår bra psykiskt i övrigt går verkligen inte ihop över huvudtaget. Jag mailade Vuxen psyk för nästan en vecka sen nu och jag inte fått nått svar och jag vågar inte ringa heller. Psykvården i linde är fan inte nånting att skryta över. Jag måste nog ta upp de med honom snart för jag orkar inte må extra dåligt pga av nånting som jag kan ta reda på vad de är bara jag är envis..jag är så jävla trött på ångest och gråta varenda jävla kväll. De gick ju så bra, vi hade inte bråkat sen vi blev tillsammans och de känns som att hälften av tiden vi är tillsammans nu så tjafsar vi om nånting obetydligt. Jag blev så paranoid idag att jag till och med funderade på om jag skulle ringa o fråga om han hade sagt nånting..Jag börjar bli desperat för jag klarar inte av att han inte säger vad de är, även om de kanske inte har med mig att göra.

overandout.