En käftsmäll varje gång jag kommer hem från skolan. De är så de känns för de är så fånigt underbart att vara nära dig, yes im the stalker blah blah blah.. Vi får väl de hur fan de här slutar, men nu efter ett par veckor så känns de fortfarande lika hopplöst och dåligt. De är så jobbigt att gå runt o hoppas och undra och fundera över att kanske eller tänk om eller varför. Jag vill prata med dig om de jag vill veta varenda tanke och känsla du har och har haft men de funkar ju inte så, för du tycker inte om att prata om de och varför skulle vi prata om de? Jag vet inte vad jag ska tro på och inte tro på, endel saker går inte ihop i mitt huvud. Om du fortfarande älskar mig, varför är vi inte tillsammans då? Och om du vill att vi ska vara vänner, bästa vänner varför beter du dig så kontigt åt imellanåt? Om du inte vill vara i ett förhållande just nu, varför tog vi inte bara en paus? Jag har hundra frågor, endel har du redan svarat på men eftersom att vi inte tycker och tänker likadant så förstår jag inte, endel kommer jag kanske aldrig på svar på eftersom att jag inte vågar fråga och eftersom att du inte vill prata om de.

Min jävla oförmåga att lita på folk gör så att jag tror att du har ljugit ihop alltihop bara för att du inte vill såra mig. De är ett enda jävla kaos i mitt huvud och jag vet inte vad jag ska göra av med de. De funkar inte bara att ventilera här. Jag vet att jag borde försöka släppa dig men jag kan inte de med tanke på vad du har sagt för jag vill ju hoppas, jag vill ju hoppas på att du ändå kommer fram till något som är positivt för mig.

Just nu vill jag bara isolera mig och vänta på att allt de här ska vara över, hur de än slutar.