Jag kom på att jag kanske skulle försöka skriva ett ordentligen inlägg för de har inte jag gjort på jag vet inte hur länge.

Har inte kunnat sova nånting sen för ett dygn sen, har väl sovit 5 timmar sammanlagt och inga av dom var inatt så jag kände verkligen inte för att gå till skolan idag när jag väl vaknade. Jag har funderat väldigt mkt idag för jag har inte suttit så mkt vid datorn, jag är inne i en såndär period igen när jag blir extremt rastlös av allt om dagarna och mår jättedåligt och inte kan sova på nätterna. Egentligen skulle jag vilja organisera min blogg lite, för den känns väldigt stökig men de finns inget att organisera eftersom att jag oftast bara skriver om saker som jag är missnöjd över eller hur dåligt jag mår. För ett par dagar sedan satt mamma och läste på internet om stjärntecken och så läste hon upp mitt - jungfru - för att jag råkade gå förbi. Bland annat så stod de att jungru(ar?) ofta är väldigt över kritiska, jävlar vad mitt i prick hörrödu. Jag kritiserar och diskuterar allt som händer och som har med allt och ingen att göra, speciellt på sistone, jag tror att de går folk på nerverna (jag promenerar på deras nerver) ganska rejält ibland faktiskt. I alla fall, jag har egentligen inte kommit igång så jättemkt med skrivandet av boken än, vilket ger mig lite ångest. Jag har ideer, hundratusentals men de är så svårt att få ner dom på papper, de är nå sjukt frustrerande, speciellt när de är en bok jag ska skriva och inte nått random dagboksinlägg.


Eftersom att jag har varit så sjukt rastlös i några dagar nu så har jag läst och "forskat" lite i olika psykiska sjukdomar/tillsånd vad man nu vill kalla de. Bipolar, borderline och den klassiska depressionen är de som låter väldigt bekanta men de lutar fortfarande mest mot bipolar. Jag vet att man egentligen inte ska försöka diagnostisera sig själv men ingen har ju försökt på ett år nu so i might aswell try it myself. 6 november har jag äntligen tid hos en psykolog, den här gången är de på vuxenpsyk så FÖRHOPPNINGSVIS så tar han väl mig mer på allvar där. De är den första manliga psykologen jag har haft också, hoppas han är trevlig och frågar och inte är en såndär som bara sitter och nickar och vill att man ska berätta sin livs historia för de är jag så dålig på, jag behöver frågor. Frågor och ärlighet, jag vill hela tiden veta vad han tycker och tänker om varför, var, hur och när och de är de som Gunilla vad så förbannat dålig på, hon sa en sak och gjorde eller kom ihåg en annan (de var inte så bra att ha en halv-senil tant som psykolog även om hon var jättesnäll och ville vara min bästis). Tillbaka till livs historia, jag skulle nog lätt kunna skriva ner de jag kommer ihåg, skriva är inte så svårt och man kan formulera sig på så många olika sätt på samma gång. De är väldigt mkt jag inte kommer ihåg av min barndom men de är väldigt mkt jag kommer ihåg som jag kanske egentligen inte vill komma ihåg, till exempel den där gången när pappa stod med handen i vädret och mamma skrek slå mig slå mig då eller när han blev för full en gång när de var midssommar afton och jag och jesper var så rädda att vi låste in oss i mammas och pappas sovrum och sov där. De gör så ont att jag vet att båda mina föräldrar mår så dåligt men de gör mig ändå så arg, att dom inte gör nånting, att dom fortsätter att bråka och må dåligt. Jag tror att de är väldigt mkt kan inte leva utan men kan inte leva med grej men ändå. Mamma har ett jobb som hon hatar och mår dåligt av för att hon får stressa så mkt och jobba så många timmar men de är de enda jobb hon fått på länge och pappa bor långt borta själv hela veckorna.

När jag mår dåligt funderar jag konstant på hur dom mår och hur alla andra mår och varför man ska må så dåligt. Dom senaste åren har de hänt så mkt som har med död att göra att de är så lätt att bara se dimman. För ett par dagar sen var de ett år sedan farmor dog. Om ett par månader är de två år sen Anders dog. Om lite mer än ett halvår är de ett år sen mamma bestämde att Zorro inte skulle få leva längre. Nu har pappa fått jobb i linde, om inte mamma hade varit så snabb med att åka till veterinären så hade vi kunnat haft kvar Zorro. När hon bestämde de visste hon inte ens om hon skulle få jobba kvar ens. Så som jag ser de: Så hade de egentligen inte så mkt med att alla var på olika håll att göra utan att de var hår överallt och ingen plats i soffan och jobbigt att gå ut och gå med honom. De är väldigt elakt att skylla på henne men de är så jag känner och jag saknar honom varje dag. Hur kan de vara så att man kan sakna någon som "bara var ett djur" så mkt? Jo, för att han fanns där, alltid, de var aldrig ensamt hemma och när man mådde dåligt eller var ledsen kom han och la sig bredvid en eller när mamma och pappa bråka så kom han upp slokandes och la sig i sängen och såg ut att känna sig på precis samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Jag hade till och med mer känslor för Zorro än vad jag hade för farmor..

De blev ett långt inlägg, jag får fortsätta nån annan gång.
Nu orkar jag inte mer.
Godnatt.